När man måste hålla ihop sin egna bröstkorg ibland för att inte gå sönder så måste det vara något fel.. Ibland måste jag lägga mig ner och försöka komma ihåg att andas.. Av alla känslor i världen skulle jag aldrig önska det här min värsta fiende. Jag trodde jag hade smakat på hjärtesorg men nu har jag konstant blodsmak i munnen. Jag kan inte lyssna på musik.. Jag kan inte sova i min egna säng.. Jag kan inte äta.. Och jag vet inte hur jag kan stänga av min hjärna från att tänka.. Och nu vet jag inte vart jag ska ta vägen.. Är det värt att hålla på att kämpa över något som kanske aldrig kommer att hända? En del av mig vill ge upp.. Fast även den delen vet att jag kommer att sluta fungera mentalt om jag inte tar alla chanser jag kan.. Robbin Söderberg, jag älskar dig idag, imorgon, och i resten av mitt liv. Och jag skulle göra allt i min makt för att det skulle bli bra igen.