även fast du ligger här brevid mig. jag kan känna värmen från dig.
Så känner jag mig så ensam. nu för tiden känns det lite som jag är omringad av en mur, eller är det du som är det?

Just när allting känns bra, knackar verkligenheten på axeln, "hey, du har väl inte glömt att du inte får vara såhär lycklig? skärp dig och kom ner nu"

Och ner kommer jag. ända till botten.

stanna aldrig upp, verkligheten springer i fatt dig, tar sönder dig, river dig i stycken.