idag går jag den hemska stigen bakåt i tiden och tänker på minnen.
bilder, lukter, minnen, känslor.

en del har jag aldrig lämnat, utan de ligger kvar där någonstans i ett mörkt hörn i hjärtat.
ibland är de kul att ta fram, men idag gör det bara ont.

6 år har passerat, 6 år av smärt och gråt. 6 långa år sedan Julias liv rann ut på kedträskbron.
Jag har försökt beskriva henne så många gånger, men jag kommer aldrig att lyckas.
Julia var den mest godhjärtade och älskvärda personen jag någonsin kommer att träffa, och hur det kan vara rättvist att just hennes tid var över, kommer jag aldrig förstå mig på.

ett farväl får mig att tänka efter, tänka efter hur jag kunde uppskattat vår tid tillsammans mer, få ut mer av dagarna, kräma ur varenda händelse vi hade tillsammans in i det sista, ta fler bilder, spela in filmer.

farväl är djupt smärtsamt nu när jag vet att jag aldrig kommer få se dig igen.

men tyvärr är det så, hur mycket jag än älskade Julia så lämnade hon världen ändå.
och jag vet att det är våra underbara minnen som gett mig kraften att gå vidare.
var det någon som visade mig, lärde mig hur man älskar livet, så var det hon.

för jag minns fortfarande hur du luktade. Jag minns vilken parfym du brukade använda.
Jag minns vilket hårspray du använde på morgonen innan skolan.
Ibland när jag är på någon affär brukar jag lukta på den och känna hur allting kommer tillbaka med en smäll av saknad.
Jag minns din röst, och jag minns hur du lät när du skrattade.
Jag minns hur vi planerade våran framtid, glimten i dina ögon när vi trodde vi hade så mycket framför oss.

Hur hade du sett ut idag, hade du färgat ditt blonda hår brunt eller någon annan färg?
Hade du haft någon tattuering som symboliserat det du brann för här i livet?
hade du haft en pojkvän som älskat dig för varenda andetag som du borde ta nu?
hade vi fått nostalgi känslor tillsammans för alla låtar vi lyssnade på under åren på norsjöskolan?
Det finns många frågor i mitt huvud, och det är så svårt att acceptera att ingen någonsin kommer kunna svara på dem.

Det här är en kväll när jag inser hur mycket jag verkligen saknar dig.
Att beskriva Julia med ord är någonting jag aldrig kommer lyckas med.
Inte heller hur mycket jag saknar henne, hur mycket just hon inte förtjänade att dö.
Just idag är en sån kväll när jag tänker: tänk om jag gjort något annorlunda?
hade du då fortfarande fått sjunga med i alla låtar som spelas på radion?
Det är svårt för mig att berätta nu hur mycket du betydde för mig,
hur min livsglöd försvann med dig när du reste till den plats som inte någon vet om.
Julia, lever du nu i ett fantastiskt paradis och väntar tålmodigt på oss andra?
Ser du ner på mig och skrattar åt mina misstag?

Jag behöver verkligen din varma hand runt mitt hjärta.
För just nu känner jag mig så kall och ensam.

Jag kan inte förklara hur det var på bron när Julia dog. även fast jag minns varenda sekund glasklart, den spelas upp i mitt huvud så fort jag hör ditt namn. Känslan av att känna hur du försvann.. hur du vart bortom all räddning. och sedan få beskedet att det var bara din kropp som fanns kvar här på jorden. Att du var död.
Hur förklarar man en sån känsla? Där stod jag. med badkläder och din tröja på mig. sa ambulans förarna verkligen rätt? där blev allting suddigt för mig. allting började snurra och jag kunde inte längre stå.
Den första tiden utan dig var.. outhärdlig. Jag förstår inte själv hur jag stod ut, eller hur andra stod ut med mig.
Min mamma berättade att det var som om två stycken dog den dagen. för jag var inte mig själv. jag skrattade aldrig, och min blick var tom.
Även fast jag kommit en bra bit idag tog du en del av mig med dig Julia. och den delen får du ha kvar tills vi ses igen. Vart du än är, och vad du än gör får du aldrig glömma att jag älskar dig. Och i djupet av mitt hjärta kommer du alltid vara min bäste vän.
Jag vill aldrig ta farväl, utan bara ett långt adjö.
För jag vet att vi kommer ses igen, där tid och rum inte har någon betydelse.
vila i frid.